4 juni 2014

Mitt liv...

Tankar

 
 
 
 
 

Idag började jag tänka på alla gånger jag hört att det måste vara jobbigt att vara utanför arbetslivet, att det måste vara långtråkigt och icke utvecklande för mig som person.
 
Samtidigt får man ofta kommenater från samma personer om hur oförskämt lyxigt liv man lever, hur enkelt det är att hålla sig i form, hinna med allt och hur skoj det måste vara.
 
Lite tvetydigt det där.
 
Är det lyxigt eller ett fängelse?
 
Jag ser det så här - alla är ju olika så nu får ni inte slå bakut och skrika att det där inte gäller alla, det fattar jag också - allas liv, oavsett vem vi är, blir vad vi gör det till.
 
Att som jag trivas med att inte arbeta på det traditionella sättet kan verka provocerande för många. Men till saken hör att jag har aldrig jobbat traditionellt.
 
Jag har sedan jag var 16 år jobbat alla lov med allt från att tvätta sjukhussängar till att stryka provkollektioner, när jag pluggade försörjde jag mig genom extraarbeten främst inom restaurang och catering, när jag var klar och fick ett fast jobb fortsatte jag jobba extra på minst ett ställe. När jag fick Filip var jag hemma men jag blev gravid efter knappa 4 månader så det blev ganska bra, när Tom var 6 månader började jag jobba 2 dagar i veckan på en klocktillverkare, den tjänsten blev senare halvtid och sen öppnade jag min catering som ju var ett heltidsjobb minst sagt men jag fortsatte att jobba halvtiden på klockstället. Att vara egen är 24/7 och jag drev min lilla Kalas verksamhet i 5 år. Jag gjorde mitt sista stora cateringjobb tre veckor innan vi flyttade hit.
 
Under alla dessa år med catering pajade jag min rygg...min sköldkörtel hade svårt att sköta sig pga bristen på rutiner och tider. Vi kom hit och jag FICK inte jobba under de första två åren. Passade bra när man som jag fick huvudansvaret för att anpassa in vår familj i ett nytt land, nytt språk och nya sociala grupper. Men det passade även bra för min kropp. Den var ganska slutkörd och det blev en välbehövlig vila..framförallt för ryggen.
 
När vi fick Green Card fick jag arbetstillstånd...men då kände vi att det här funkar så nedrans bra för oss så vi körde vidare. Vill jag en dag dra igång någon business eller hitta ett jobb..ja då hittar jag ett och så funkar det.
 
Men just nu älskar jag vårt liv och min vardag. Jag mår fysiskt och psykiskt bra av det här livet..
 
Inte så svårt för henne att säga tänker kanske någon nu.
 
Nä inte ett dugg. Men vet ni, alla de som tycker att mitt liv är en uppoffring, ett fängelse och helt ickeutvecklande de borde ju tycka att jag är helt rubbad som kan gilla det.
 
Jag tror att det egentligen är så här.
 
Traditionellt sett är ett 9-5 jobb mån-fre det mest bekräftande vi människor kan ha. Vi är behövda, vi är relativt oberoende, vi kan något och vi utvecklas. 
 
Hur kan då jag känna mig bekräftad och behövd samt känna att jag utvecklas varje dag?
 
För att jag har rutiner och "min grej".
 
Jag vaknar inte på morgonen och tänker, jaha, ännu en "fri" dag, undrar vad jag ska göra nu...
 
Jag har rutiner - benhårda rutiner. Precis som alla som jobbar har jag ett schema, ganska lika från dag till dag.
 
Träningen (och till viss mån även bloggen) är som mitt jobb, där utvecklas och utmanas jag varje dag. Det är nog det som är min huvudsakliga morot till att träna (och kanske även att blogga...).

Ja jag är beroende av makens inkomst, det kommer vi ju inte ifrån men det där kan man lösa på många sätt, vi kör på vårt. Hans inkomst är iofs hans men utan mig skulle han inte ha den så den är i praktiken vår - han är toknoga med detta, för honom är det en självklarhet. Vi har sedan vi flyttade ihop för en miljon år sedan haft delad ekonomi, även detta har varit en självklarhet för oss.
 
Om man som jag är hemmamamma/housewife om ni så vill, är det viktigt att hitta just det som utvecklar och utmanar, vad det än må vara. Att ha något eget att fokusera på. Inte bara vara den som roddar familjens aktiviteter och matinköp.
 
Att ha en egen zon. Sen om det är bokklubbar, PTA, tennis, voluntärarbete, kulturella djupgrävningar, trädgård ja you name it, det spelar ingen roll. Man måste bara ha NÅGOT.
 
Just nu är det crossfit för min del och den världen är ofta väldigt uppslukande i början har jag förstått, jag är medveten om den här förälskelsefasen inte vara för evigt...men jag vet att jag kommer hitta något annat att bli nykär i då. Inte att jag kommer lämna CF men något annat kommer få ta huvudfokus ett tag.
 
Jag vet att det är RÅLYXIGT att kunna spana runt och "hitta" sin grej på det här sättet. Det är russinen i min kaka (kakan jag bakat i hela mitt liv). Jag är medveten om det. Jag har tillsammans med maken jobbat svinigt hårt att komma hit.
 
Det är så långt ifrån ett fängelse eller en uppoffring man kan komma.
 
 
Det är en fantastisk möjlighet och det är med den djupaste tacksamhet jag lever den till 100%.
 
 ♥
 
Känner att jag vill lägga till en sak som jag svarat många av de kommentarerna som jag fått.
 
Jag tror inte att det alltid är avundsjuka som talar, lika ofta tror jag att det är oförmågan att se utanför inlärda mönster. Allt förändras, familjeliv, jobblösningar och världen. Man måste bara våga se utanför det traditionella.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anneli

Lotta,
Jag blir bestört! jag har varit hemmafru/hemma mamma i nästan 20 år och har precis som du skött familjen och rutiner kring barnen vilket varit ett 24/7 jobb. Mycket välsignat sådant med många resor och ett internationellt liv av allra bästa sorten. Jag har bara fått försvara mig och förklara för andra Svenska människor, främst kvinnor, som sagt saker som "känner du dig inte dum att leva på din makes inkomst?!"….Nej, absolut inte då det är ett samarbete!, och då spelar det ingen roll vem som tar hem inkomsten. Jag blir så ledsen över svenska kvinnor som inte tycks känna ett människovärde om de inte har en egen betald karriär och är med och springer i ekorrhjulet. Det gäller att hitta vem man är utan att identiteten är kopplad till en yrkesroll, vilket också är en nyttig övning. Jag tror inte att det är optimalt med att båda föräldrarna jobbar heltid. I Sverige går fler barn än någonsin på BUP och ungdonspsykiatrin, dessutom skrivs det fler åtgärdsprogram i skolan än någonsin (och jag vet vad jag talar om som lärare) Om en förälder funnits tillgänglig på heltid och engagerat sig i barnens liv hade detta troligen inte varit fallet i Sverige, där sönderstressade familjer hör till vardagen. Jag köper inte heller argumentet att man inte har råd att trappa ned på jobb…lägger man om sin livsstil så har man råd. Titta på alla dyra grejer som filk har...Nej, jag tycker att vi ska sluta förklara oss och ursäkta oss för att vi är hemma mammor som hinner träna och ta hand om barn och hem, och att vi reser och mår bra i livet och att vi gifte oss med framgångsrika män som kan försörja sin familj. Jag misstänker avundsjuka, den svenska berömda. Jag hade svenska väninnor som absolut inte kunde hantera att jag slutade jobba och som nästan blev otrevliga mot mig när jag var hemmafru och hemmamamma. Man lever ju inte för att jobba, utan tvärtom. Ha det så gott! Och heja dej! Kram, Anneli

Svar: Håller med om mycket av det du säger. Sönderstressade föräldrar är inte bra för barn, mer och mer ansvar läggs på skolan att sköta uppfostran vilket är brutalt fel och något som jag tror kommer skapa enorma kostnader för samhället i slutändan.
Det är tråkigt att det är via jobb man får en identitet, för jag anser att det är så långt ifrån det som visar vem man är.

Att våga tänka utanför inlärda normer, att inse att även familjeliv, jobblösningar och val förändras, det tror jag skulle vara bra för många, då skulle det inte vara så lätt att ifrågasätta.

Sen har jag alltid undrat hur någon som aldrig varit hemmaförälder kan veta hur det är...

KRAM

KRAM
Kalaslotta

Mimmi

Som redan nämnts av föregående talare, så är det nog bara Svenskor som har negativ syn på de som "bara" är hemmamammor/hemmafruar. Här i USA är det ingen som skulle komma tanken att säga nåt negativt, för det är hur normalt som helst.

Precis som Anneli säger, så tror jag att det är ren avundsjuka.

Jag skulle ÄLSKA att kunna vara hemmafru, men just i dagens läge är det inte möjligt, men kanske om ett, eller två år. :)

Svar: Avundsjuka och även oförmågan att tänka utanför inlärda normer. Allt förändras, så även jobbsituationer/lösningar.
Kalaslotta

Anna N

Vet du Lotta, jag tror att det är så infekterat i Sverige att säga att man skulle vilja vara hemma att man istället babblar på om hur viktigt och kul det är att jobba och ha en egen karriär.
Jag ser i mitt jobb dagligen vad det faktiskt innebär för hela familjer att båda föräldrarna jobbar mycket - jo barn som knappast ser någon av sina päron och plus att de är helt utmattade när de väl träffas. Så knasigt!
Heja dej som vågar berätta om att det är ett sant nöje att finnas på plats för barn och familj!
Kram Anna N

Svar: Tack!
Jag tror att det många gånger handlar om oförmågan att se utanför inlärda normer. Familjeliv, jobblösningar och annat i livet är ju något som förändras. Allt är inte som "det alltid har varit" och tur är väl det.

Att ens identitet endast går att hitta genom ett traditionellt jobb känns märkligt.

KRAM
Kalaslotta

CompoBeach

Kanonbra inlägg. Underbart att leva i ett land där individen "får lov" att välja vad man vill, kan och har råd med. Fick en hel del gliringar om "lyxhemmafru" när jag lämnade ett chefsjobb i Sverige och flyttade till USA och "levde" på min mans lön. Jag såg det inte så utan jag blev familjechef eller om man vill ha en "fin" titel som titelsjuka svenska gillar blev jag CHO - Chief Home Officer - ett mycket viktigt och intressant arbete, speciellt när man ska etablera en familj i ett nytt land. Lön kom in till vårt gemensamma konto (vi hade alltid tidigare delad ekonomi) från min mans arbetsgivare men lönen var inte till min man utan till familjen som vi såg det. Sedan gäller det ju att man har en man som respekterar en och respekterar vad man gör, på samma sätt som jag respekterar vad han gör!
Tyvärr tror jag det är en del avundsjuka bakom många kommentarer. Vet att många hade gärna varit hemma med barnen med hade "inte råd" och dessutom var det inte många andra hemma så det blev ganska ensamt.
När någon kommenterar om "lyxhemmafru" konstaterar jag att det är inte jag som har problem!!!

CompoBeach

Kanonbra inlägg. Underbart att leva i ett land där individen "får lov" att välja vad man vill, kan och har råd med. Fick en hel del gliringar om "lyxhemmafru" när jag lämnade ett chefsjobb i Sverige och flyttade till USA och "levde" på min mans lön. Jag såg det inte så utan jag blev familjechef eller om man vill ha en "fin" titel som titelsjuka svenska gillar blev jag CHO - Chief Home Officer - ett mycket viktigt och intressant arbete, speciellt när man ska etablera en familj i ett nytt land. Lön kom in till vårt gemensamma konto (vi hade alltid tidigare delad ekonomi) från min mans arbetsgivare men lönen var inte till min man utan till familjen som vi såg det. Sedan gäller det ju att man har en man som respekterar en och respekterar vad man gör, på samma sätt som jag respekterar vad han gör!
Tyvärr tror jag det är en del avundsjuka bakom många kommentarer. Vet att många hade gärna varit hemma med barnen med hade "inte råd" och dessutom var det inte många andra hemma så det blev ganska ensamt.
När någon kommenterar om "lyxhemmafru" konstaterar jag att det är inte jag som har problem!!!

Svar: Ibland är det nog inte bara avundsjuka utan helt enkelt oförmågan att se utan för inlärda normer. "Familjen och familjeliv" är ju något som ständigt förändras. Förstår inte varför folk inte kan förstå att även jobbsituationer/lösningar kan förändras likaså.
KRAM
Kalaslotta

Miss Marie

Amen sista! Just det här med ekonomin verkar vara den biten folk har jobbigast med, "men han försörjer ju dig, du är ju inte självständig!" eeehhh... Lever vi på 1800-talet eller? Vi delar på allt i familjen. Från början har vi varit team MarieandMike, vi har utgått från att vi är en enhet och vi måste se till att enheten mår bra, och det måste vi utgå från oss själva för att veta hur vi mår som bäst! Visst, jag skulle kunna jobba här, lägga halva lönen på barnomsorg till Alfred och resten på att pendla var nu mitt jobb skulle vara (typ), eller så väljer vi att göra som vi gör nu och har en harmonisk familj som inte är stressad. När jag ser alla vänner i Sverige, som stressar för att hämta på förskola, handla mat, laga mat, natta, sova, vakna, väcka barn, köra iväg till förskolan osv, så undrar jag om deras liv verkligen är så mycket bättre än mitt? Inte i min värld i alla fall. Känner mig mer osvensk för vart år just i det här sammanhanget!

Svar: Håller med, pengabiten är svår för många. Att ha en egen inkomst klassas nästan som det enda sättet att ha en egen identitet. Men har man som vi delat ekonomi från dag ett så är det liksom inte så. Och precis som du skulle jag ju absolut kunna jobba och tvingas anlita nannys som sköter körningar av kids, middag etc. Men för oss är det inte det ultimata valet. Jag är glad att bo här där det inte ses ned på att vara icke-arbetande förälder. Har en bra historia. En svensk familj som bott utomlands länge flyttade tillbaka till Sverige, mamman gick på lunch med sina kompisar. Alla vänner satt och beklagade sig över hur svårt det var att hinna med, ekorrhjulet, alla måsten, stressen och hur mycket de skulle vilja göra men aldrig hann, knakande relationer pga bristen på kvalitetstid tillsammans. Sen vände dem sig alla mot den hemflyttande och sa "men du måste hitta ett jobb nu, det funkar ju inte att du är hemma, det är sååååå otillfredsställande och outvecklande, själv skulle jag aldrig kunna vara hemma, skulle klättra på väggarna av tristess, nä fy". Vi kan väl säga att den hemflyttande mamman inte var så värst sugen på att kasta sig in de måsten, ekorrhjulet och stressen som de just hade rapat upp för henne. Kändes inte alls lockande för henne.
Kalaslotta

Carin

Läst din blogg i flera år och kände att nu måste jag skriva en kommentar...
Jobbar inte du, så vet jag inte vem som gör det!! Att få ihop dina körscheman, barn, stort hus, man och dig själv på vad det verkar ett strålande sätt är mer än vad många jobbar här hemma i Sverige!! Om folk kunde sköta sitt eget och ägna tiden åt sina egna familjer så hade nog många varit lyckligare...
Länge undrat över och längtat efter precis ett sånt här blogginlägg. Visst kan jag med bli avundsjuk på ditt ibland sköna "slappa" liv men mest förundras jag över hur du hinner med... Samt imponeras över ditt otroliga engagemang i era barn. Men avundsjukan är ju mest min dröm, vi arbetar hårt för att nå dit VI vill!
(Har följt din blogg ända sedan flytten tack vare en liten rad om din flytt i Denise Rudbergs blogg för många år sedan).
Varma hälsningar Carin

Svar: Carin vad glad jag blir, hela vägen sedan starten...det är inte många som har gjort det! Blir glad att du säger att jag ju faktiskt jobbar, för det är det som många inte förstår. Det är bara ett annorlunda jobb. KRAM
Kalaslotta

Anonym

Att dela ekonomi är att dela livet och våga vara nära och känna tillit:) Den som tjänar mest måste bjuda in, det är osexigt med snålhet;) Många har nog en svårighet med närheten i sin frihetstörstan, en nutidssjuka. Baksidan kan såklart vara beroendet, men där får man väl också helt enkelt lita på den man lever med:) Lite djupt kanske men jag tog du skrev på allvar! Häpp!

Svar: Tycker Frihetstörstan, en nutidssjuka är ett bra uttryck! Tillit och kärlek kommer man långt med.
Kalaslotta

Madde

Vilket härligt inlägg! Heja, heja dig!

Svar: haha tack!
Kalaslotta

eastcoastmom i Connecticut

Amen to that!
Som hemmamamma sedan första barnet föddes håller jag helt med. jag har fått samma gliringar från vänner och släkt i Sverige ganska många år... Det viktiga är ju, precis som flera skrivit, att man som familj ser sig som ett företag, att alla delar är viktiga och behövs.
Heja oss!!!

Svar: Alla delar behövs och alla måste trivas med sin del annars blir det svårt för det att funka långsiktigt.
Kram
Kalaslotta

Malin

Jag tycker att detta var ett mycket bra inlägg och det är nog precis som någon annan nämner att det är människor som saknar förmåga att tänka i andra banor än den gängse normen som har problem att acceptera det sätt som du/ni lever era liv på. Jag är den där personen som jobbar 8-17 men skulle inte tveka ett dugg om möjligheten kom att göra något annat, dock med förbehållet att det skulle vara samma ekonomiska förutsättningar som idag. Måste också säga att det är precis detta som jag gillar med din blogg, att du blandar vardagsting med lite större frågor som denna och att du inte är rädd för att stå på dig och försvara dina beslut och tankar!!!

Svar: TACK, ja här blandar vi burpees med djup...haha.
Att tänka utanför boxen är vad vi lär våra barn men vi vuxna har ibland svårt att leva som vi lär...

KRAM
Kalaslotta

Anna-Lena i Frankrike

Vilket bra inlägg! Ska jag vara ärlig så är jag faktiskt lite avundsjuk på dig. Ja, rätt så mycket faktiskt för du lever mitt drömliv ;), men det är ingen dålig avundsjuka, för jag missunnar dig inte en gnutta av det här livet som du har! Och vet du? Om jag vill ha ett likadant liv som du så kan jag ju bara kämpa för att kunna få det, eller hur?
Jag älskar att läsa din blogg för det ger mig bara mer motivation =)

KRAM

Svar: Avundsfrisk som en läsare skrev förra veckan, gillar det uttrycket så mycket!
Jag är så glad att inspirera.

Mailade svar på ditt mail...hoppas det hjälper.

KRAM
Kalaslotta

Sara (skutevik)

Tack Lotta för ett mycket bra inlägg!
Visst är det märkligt att människor först beklagar sig över att dom har så mycket att göra på jobbet, med lämningar och hämtningar i skola och på dagis, laga mat, fixa, dona mm, mm och samtidigt se ner på oss som har möjlighet att göra dessa sysslor under mindre stressiga former.
Att respektera andras val är mycket viktigt tycker jag, vi har valt detta liv och det passar vår familj bra.
Kram från Sara I Dubai

Svar: Håller med, framförallt är det ju så märkligt att alla "vet" hur det är att vara hemmamamma utan att själv ha varit det...
KRAM
Kalaslotta

Jessica

Hej!

Känner som Carin att jag måste bara skriva en liten rad nu.....Har läst din blogg nu i ett antal år och du är en inspiration för många av oss som följer dig. Härligt att se vilket underbart liv ni har tillsammans och att du alltid är ärlig i vad du tycker och tänker. Tack för en superbra blogg och för att du delar det med oss.

Svar: Men åh det gör mig så himla glad att jag kan inspirera med min lilla blogg! TACK
Tack för att du läser!
Kalaslotta

Maria

Underbart inlägg! Jag är i samma situation som du - jag har aldrig haft ett traditionellt arbete där jag varit anställd. Vi har kört eget i hela våra liv, fick barn tidigt och verkligen levt som en enhet i familjen. Mitt problem är nu, när vi sedan några år inte behöver inkomster från företagsarbete utan "bara" jobbar med förvaltning, att jag INTE hittat min grej. Jag känner mig utanför och vid sidan av det alla andra här i Sverige har. Jag har inte lyckats bli biten av träningen som du, men jag får väl kämpa vidare. Jag blir väldigt inspirerad av dina ord i alla fall! Tack för att du skriver!

Svar: Du hittar din grej snart...leta under stenar du inte annars hade lyft, tänk utanför boxen...Det kommer och då kommer allt falla på plats.
Tack för att du läser!

KRAM
Kalaslotta

Maria T

Hej! Skrev för nån vecka sen om ordet "avundsfrisk", som jag tror (?) du gillade - att mycket väl kunna erkänna att jag inte skulle ha något emot att ha ett liv som *valfri* har, men att samtidigt vara glad, tacksam, nöjd med det en själv har.
Jag har alltid varit målmedveten och ofukuserad, hur nu det går ihop, har två oavslutade universitetsutbildningar och har aldrig arbetat med det jag pluggat. Men det har gått rätt bra ändå, envishet, dubbla jobb osv, tills jag gick in i väggen (troligen p g a sköldkörteln).
Jag kan i viss mån förstå om en del är regelrätt avundsjuka och tycker du lever en glassig tillvaro; tyvärr tror jag det faller tillbaka på att de själva inte lyckas fylla sina liv med ett tillräckligt tillfredsställande innehåll. Det kommer alltid finnas folk som bor på fina slott och har "allt" - min 200 kvm villa utan hemhjälp, och med en hopplöst charmig trädgård, är mitt slott.

Tänker fortsätta läsa din blogg och njuta, bli inspirerad av fina bilder, och att kanske börja träna crossfit. Gillar också detta med att din man och du är ett team - visst, du skulle inte kunna ha det som du har utan att han har ett bra jobb, men också att det jobb har har inte skulle funka om även du arbetade "utanför" (om jag fattat det rätt).
I mycket har jag känt att jag är en parasit på min man, som jobbar hårt och jag inte kan jobb alls för tillfället - å andra sidan bor vi i detta fina hus som jag betalt tillfullo, och vi äger hälften var, så jag har bidragit till vål välfärd men känner mig ändå underlägsen i vissa fall. Får jobba på det.

Svar: Jag tror att hur sätter huvudet på spiken. Mitt hem -oavsett storlek - är mitt slott. Man måste SE vad man har, njuta av det och göra det bästa av det. Det kommer alltid finnas de som har det bättre...och de som har det sämre..
Och JA vi är ett team, och NEJ det skulle inte funka om vi inte samarbetade. Helt rätt.

Tror att din "parasit" känsla kommer från vår svenska uppfostran...

Stor kram och åh jag blir så glad att du läser inspireras och tänker testa CF...japp, jag sa inte KANSKE ....för jag tror och önskar att du testar! Det är så kul.

Kalaslotta

llilla.u

Lotta … Nu tänker jag skriva det som du alltid har skrivit till mig när den där känslan kryper på, den där känslan över att andra människor dömer en utan att ens veta ett dugg om ens egen situation: Bara du & din familj mår bra och trivs med er 'set-up' så spelar det ingen som helst rollvad andra tycker och tänker. Man ska väl inte behöva försvara sig och förklara sina egna val. Det gör ju inte de andra som gjort de där mer 'vanliga' valen!?

Och ja, vi ska njuta som kan. För alla kan inte. Så är det ju … Vi har lyxen att kunna välja. För att vi har gjort andra val tidigare i livet. TILLSAMMANS. Och det är här som det där trista växer fram (även om det ibland är nära vänner); avundsjukan, missunnsamheten och önskan om att själva kunna välja. Och ja, jag vet att MÅNGA fler skulle KUNNA välja genom att prioritera om vad som är viktigt i livet. Men då de inte orkar/vågar detta så är det lättare att slänga ur sig de där 'löjliga' kommentarerna till oss som faktiskt kan och har vågat.

Så Lotta - let's live, love & laugh! Vi gör get tillsammans snart. P o K, u.


Svar: Gulliga du.
Grejen är att jag faktiskt inte alls är ledsen, arg, känner mig felbehandlad etc.

Jag fick en urgullig kommentar från en tjej som tyckte jag levde bästa livet och som inspirerades...då slog det mig att vi som är i den här sitsen ju oftast får lite trista kommentarer.

Så jag är all good!

Snart ses vi...flytta klart och sen blir det kaffe och hallongrottor, vin och babbel galore!

PUSS
Kalaslotta

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress