Idag började jag tänka på alla gånger jag hört att det måste vara jobbigt att vara utanför arbetslivet, att det måste vara långtråkigt och icke utvecklande för mig som person.
Som redan nämnts av föregående talare, så är det nog bara Svenskor som har negativ syn på de som "bara" är hemmamammor/hemmafruar. Här i USA är det ingen som skulle komma tanken att säga nåt negativt, för det är hur normalt som helst.
Precis som Anneli säger, så tror jag att det är ren avundsjuka.
Jag skulle ÄLSKA att kunna vara hemmafru, men just i dagens läge är det inte möjligt, men kanske om ett, eller två år. :)
Vet du Lotta, jag tror att det är så infekterat i Sverige att säga att man skulle vilja vara hemma att man istället babblar på om hur viktigt och kul det är att jobba och ha en egen karriär.
Jag ser i mitt jobb dagligen vad det faktiskt innebär för hela familjer att båda föräldrarna jobbar mycket - jo barn som knappast ser någon av sina päron och plus att de är helt utmattade när de väl träffas. Så knasigt!
Heja dej som vågar berätta om att det är ett sant nöje att finnas på plats för barn och familj!
Kram Anna N
Kanonbra inlägg. Underbart att leva i ett land där individen "får lov" att välja vad man vill, kan och har råd med. Fick en hel del gliringar om "lyxhemmafru" när jag lämnade ett chefsjobb i Sverige och flyttade till USA och "levde" på min mans lön. Jag såg det inte så utan jag blev familjechef eller om man vill ha en "fin" titel som titelsjuka svenska gillar blev jag CHO - Chief Home Officer - ett mycket viktigt och intressant arbete, speciellt när man ska etablera en familj i ett nytt land. Lön kom in till vårt gemensamma konto (vi hade alltid tidigare delad ekonomi) från min mans arbetsgivare men lönen var inte till min man utan till familjen som vi såg det. Sedan gäller det ju att man har en man som respekterar en och respekterar vad man gör, på samma sätt som jag respekterar vad han gör!
Tyvärr tror jag det är en del avundsjuka bakom många kommentarer. Vet att många hade gärna varit hemma med barnen med hade "inte råd" och dessutom var det inte många andra hemma så det blev ganska ensamt.
När någon kommenterar om "lyxhemmafru" konstaterar jag att det är inte jag som har problem!!!
Kanonbra inlägg. Underbart att leva i ett land där individen "får lov" att välja vad man vill, kan och har råd med. Fick en hel del gliringar om "lyxhemmafru" när jag lämnade ett chefsjobb i Sverige och flyttade till USA och "levde" på min mans lön. Jag såg det inte så utan jag blev familjechef eller om man vill ha en "fin" titel som titelsjuka svenska gillar blev jag CHO - Chief Home Officer - ett mycket viktigt och intressant arbete, speciellt när man ska etablera en familj i ett nytt land. Lön kom in till vårt gemensamma konto (vi hade alltid tidigare delad ekonomi) från min mans arbetsgivare men lönen var inte till min man utan till familjen som vi såg det. Sedan gäller det ju att man har en man som respekterar en och respekterar vad man gör, på samma sätt som jag respekterar vad han gör!
Tyvärr tror jag det är en del avundsjuka bakom många kommentarer. Vet att många hade gärna varit hemma med barnen med hade "inte råd" och dessutom var det inte många andra hemma så det blev ganska ensamt.
När någon kommenterar om "lyxhemmafru" konstaterar jag att det är inte jag som har problem!!!
Amen sista! Just det här med ekonomin verkar vara den biten folk har jobbigast med, "men han försörjer ju dig, du är ju inte självständig!" eeehhh... Lever vi på 1800-talet eller? Vi delar på allt i familjen. Från början har vi varit team MarieandMike, vi har utgått från att vi är en enhet och vi måste se till att enheten mår bra, och det måste vi utgå från oss själva för att veta hur vi mår som bäst! Visst, jag skulle kunna jobba här, lägga halva lönen på barnomsorg till Alfred och resten på att pendla var nu mitt jobb skulle vara (typ), eller så väljer vi att göra som vi gör nu och har en harmonisk familj som inte är stressad. När jag ser alla vänner i Sverige, som stressar för att hämta på förskola, handla mat, laga mat, natta, sova, vakna, väcka barn, köra iväg till förskolan osv, så undrar jag om deras liv verkligen är så mycket bättre än mitt? Inte i min värld i alla fall. Känner mig mer osvensk för vart år just i det här sammanhanget!
Läst din blogg i flera år och kände att nu måste jag skriva en kommentar...
Jobbar inte du, så vet jag inte vem som gör det!! Att få ihop dina körscheman, barn, stort hus, man och dig själv på vad det verkar ett strålande sätt är mer än vad många jobbar här hemma i Sverige!! Om folk kunde sköta sitt eget och ägna tiden åt sina egna familjer så hade nog många varit lyckligare...
Länge undrat över och längtat efter precis ett sånt här blogginlägg. Visst kan jag med bli avundsjuk på ditt ibland sköna "slappa" liv men mest förundras jag över hur du hinner med... Samt imponeras över ditt otroliga engagemang i era barn. Men avundsjukan är ju mest min dröm, vi arbetar hårt för att nå dit VI vill!
(Har följt din blogg ända sedan flytten tack vare en liten rad om din flytt i Denise Rudbergs blogg för många år sedan).
Varma hälsningar Carin
Att dela ekonomi är att dela livet och våga vara nära och känna tillit:) Den som tjänar mest måste bjuda in, det är osexigt med snålhet;) Många har nog en svårighet med närheten i sin frihetstörstan, en nutidssjuka. Baksidan kan såklart vara beroendet, men där får man väl också helt enkelt lita på den man lever med:) Lite djupt kanske men jag tog du skrev på allvar! Häpp!
Vilket härligt inlägg! Heja, heja dig!
Amen to that!
Som hemmamamma sedan första barnet föddes håller jag helt med. jag har fått samma gliringar från vänner och släkt i Sverige ganska många år... Det viktiga är ju, precis som flera skrivit, att man som familj ser sig som ett företag, att alla delar är viktiga och behövs.
Heja oss!!!
Jag tycker att detta var ett mycket bra inlägg och det är nog precis som någon annan nämner att det är människor som saknar förmåga att tänka i andra banor än den gängse normen som har problem att acceptera det sätt som du/ni lever era liv på. Jag är den där personen som jobbar 8-17 men skulle inte tveka ett dugg om möjligheten kom att göra något annat, dock med förbehållet att det skulle vara samma ekonomiska förutsättningar som idag. Måste också säga att det är precis detta som jag gillar med din blogg, att du blandar vardagsting med lite större frågor som denna och att du inte är rädd för att stå på dig och försvara dina beslut och tankar!!!
Vilket bra inlägg! Ska jag vara ärlig så är jag faktiskt lite avundsjuk på dig. Ja, rätt så mycket faktiskt för du lever mitt drömliv ;), men det är ingen dålig avundsjuka, för jag missunnar dig inte en gnutta av det här livet som du har! Och vet du? Om jag vill ha ett likadant liv som du så kan jag ju bara kämpa för att kunna få det, eller hur?
Jag älskar att läsa din blogg för det ger mig bara mer motivation =)
KRAM
Tack Lotta för ett mycket bra inlägg!
Visst är det märkligt att människor först beklagar sig över att dom har så mycket att göra på jobbet, med lämningar och hämtningar i skola och på dagis, laga mat, fixa, dona mm, mm och samtidigt se ner på oss som har möjlighet att göra dessa sysslor under mindre stressiga former.
Att respektera andras val är mycket viktigt tycker jag, vi har valt detta liv och det passar vår familj bra.
Kram från Sara I Dubai
Hej!
Känner som Carin att jag måste bara skriva en liten rad nu.....Har läst din blogg nu i ett antal år och du är en inspiration för många av oss som följer dig. Härligt att se vilket underbart liv ni har tillsammans och att du alltid är ärlig i vad du tycker och tänker. Tack för en superbra blogg och för att du delar det med oss.
Underbart inlägg! Jag är i samma situation som du - jag har aldrig haft ett traditionellt arbete där jag varit anställd. Vi har kört eget i hela våra liv, fick barn tidigt och verkligen levt som en enhet i familjen. Mitt problem är nu, när vi sedan några år inte behöver inkomster från företagsarbete utan "bara" jobbar med förvaltning, att jag INTE hittat min grej. Jag känner mig utanför och vid sidan av det alla andra här i Sverige har. Jag har inte lyckats bli biten av träningen som du, men jag får väl kämpa vidare. Jag blir väldigt inspirerad av dina ord i alla fall! Tack för att du skriver!
Hej! Skrev för nån vecka sen om ordet "avundsfrisk", som jag tror (?) du gillade - att mycket väl kunna erkänna att jag inte skulle ha något emot att ha ett liv som *valfri* har, men att samtidigt vara glad, tacksam, nöjd med det en själv har.
Jag har alltid varit målmedveten och ofukuserad, hur nu det går ihop, har två oavslutade universitetsutbildningar och har aldrig arbetat med det jag pluggat. Men det har gått rätt bra ändå, envishet, dubbla jobb osv, tills jag gick in i väggen (troligen p g a sköldkörteln).
Jag kan i viss mån förstå om en del är regelrätt avundsjuka och tycker du lever en glassig tillvaro; tyvärr tror jag det faller tillbaka på att de själva inte lyckas fylla sina liv med ett tillräckligt tillfredsställande innehåll. Det kommer alltid finnas folk som bor på fina slott och har "allt" - min 200 kvm villa utan hemhjälp, och med en hopplöst charmig trädgård, är mitt slott.
Tänker fortsätta läsa din blogg och njuta, bli inspirerad av fina bilder, och att kanske börja träna crossfit. Gillar också detta med att din man och du är ett team - visst, du skulle inte kunna ha det som du har utan att han har ett bra jobb, men också att det jobb har har inte skulle funka om även du arbetade "utanför" (om jag fattat det rätt).
I mycket har jag känt att jag är en parasit på min man, som jobbar hårt och jag inte kan jobb alls för tillfället - å andra sidan bor vi i detta fina hus som jag betalt tillfullo, och vi äger hälften var, så jag har bidragit till vål välfärd men känner mig ändå underlägsen i vissa fall. Får jobba på det.
Lotta … Nu tänker jag skriva det som du alltid har skrivit till mig när den där känslan kryper på, den där känslan över att andra människor dömer en utan att ens veta ett dugg om ens egen situation: Bara du & din familj mår bra och trivs med er 'set-up' så spelar det ingen som helst rollvad andra tycker och tänker. Man ska väl inte behöva försvara sig och förklara sina egna val. Det gör ju inte de andra som gjort de där mer 'vanliga' valen!?
Och ja, vi ska njuta som kan. För alla kan inte. Så är det ju … Vi har lyxen att kunna välja. För att vi har gjort andra val tidigare i livet. TILLSAMMANS. Och det är här som det där trista växer fram (även om det ibland är nära vänner); avundsjukan, missunnsamheten och önskan om att själva kunna välja. Och ja, jag vet att MÅNGA fler skulle KUNNA välja genom att prioritera om vad som är viktigt i livet. Men då de inte orkar/vågar detta så är det lättare att slänga ur sig de där 'löjliga' kommentarerna till oss som faktiskt kan och har vågat.
Så Lotta - let's live, love & laugh! Vi gör get tillsammans snart. P o K, u.
Lotta,
Jag blir bestört! jag har varit hemmafru/hemma mamma i nästan 20 år och har precis som du skött familjen och rutiner kring barnen vilket varit ett 24/7 jobb. Mycket välsignat sådant med många resor och ett internationellt liv av allra bästa sorten. Jag har bara fått försvara mig och förklara för andra Svenska människor, främst kvinnor, som sagt saker som "känner du dig inte dum att leva på din makes inkomst?!"….Nej, absolut inte då det är ett samarbete!, och då spelar det ingen roll vem som tar hem inkomsten. Jag blir så ledsen över svenska kvinnor som inte tycks känna ett människovärde om de inte har en egen betald karriär och är med och springer i ekorrhjulet. Det gäller att hitta vem man är utan att identiteten är kopplad till en yrkesroll, vilket också är en nyttig övning. Jag tror inte att det är optimalt med att båda föräldrarna jobbar heltid. I Sverige går fler barn än någonsin på BUP och ungdonspsykiatrin, dessutom skrivs det fler åtgärdsprogram i skolan än någonsin (och jag vet vad jag talar om som lärare) Om en förälder funnits tillgänglig på heltid och engagerat sig i barnens liv hade detta troligen inte varit fallet i Sverige, där sönderstressade familjer hör till vardagen. Jag köper inte heller argumentet att man inte har råd att trappa ned på jobb…lägger man om sin livsstil så har man råd. Titta på alla dyra grejer som filk har...Nej, jag tycker att vi ska sluta förklara oss och ursäkta oss för att vi är hemma mammor som hinner träna och ta hand om barn och hem, och att vi reser och mår bra i livet och att vi gifte oss med framgångsrika män som kan försörja sin familj. Jag misstänker avundsjuka, den svenska berömda. Jag hade svenska väninnor som absolut inte kunde hantera att jag slutade jobba och som nästan blev otrevliga mot mig när jag var hemmafru och hemmamamma. Man lever ju inte för att jobba, utan tvärtom. Ha det så gott! Och heja dej! Kram, Anneli