Så rätt och så bra uttryckt! Dessutom är det inte dåligt eller halvt att vara mellan, snarare berikande.
Så sant och det går aldrig över även när man flyttat hem igen ! Vad nu hem är??? Love u
Förstår precis ... Tycker ni hanterar det med råge !
Exakt! Kunde inte sagt det bättre själv:). Tycker i och för sig att ens egna traditioner från hemlandet blir viktigare och att man kryddar lite med nya traditioner gör kanske soppan godare. Ibland i allafall...
Hej hopp
Jag läste ditt inlägg på SMUL, Lotta. Det var jättebra skrivet. SÅ rätt. Just det, så känner jag också. Ett mellanförskap är precis vad det är. Att aldrig riktigt passa in, att befinna sig emellan. Att önska att den där ön fanns där det bästa av USA och det bästa av Sverige skulle finnas. Jag känner mig inte amerikansk, fast jag varit här länge. Känner mig mer svensk, väldigt svensk. Men då jag är hemma kan jag känna mig ganska amerikansk, ffa i mitt tänkande. Karolina säger att hon är både svensk och amerikan, och det är hon ju.
Som AM säger är det berikande på många sätt. Jag håller också hårt på traditionerna, både de svenska och de amerikanska.
Men landar till 100 i USA gör jag nog aldrig, även om jag verkligen älskar mitt liv här.
Kram!
Hej Lotta
Vi flyttade hit 2003 och jag var 17 ar. Det ar sa sant det du skriver! Vi haller inte heller hart pa traditioner men nu ar jag gift med en amerikan och i hans familj ar det viktigare (dock ganska chill). Gillar det du skriver om mellanforskap!
Kanns lite som att jag kanner dig da jag last hela bloggen. Forra veckan var vi i Vail och pratade om att ni aker till Aspen och vi brukar aven vara i Playa. Min man kanner dig som "the Westport blogger" :) maste saga att den vanskapen ni har i Sverige, speciellt pa sommaren, verkar vara helt underbar och det ar en fin "tradition" att halla hart i.
Hej Lotta
Vi flyttade hit 2003 och jag var 17 ar. Det ar sa sant det du skriver! Vi haller inte heller hart pa traditioner men nu ar jag gift med en amerikan och i hans familj ar det viktigare (dock ganska chill). Gillar det du skriver om mellanforskap!
Kanns lite som att jag kanner dig da jag last hela bloggen. Forra veckan var vi i Vail och pratade om att ni aker till Aspen och vi brukar aven vara i Playa. Min man kanner dig som "the Westport blogger" :) maste saga att den vanskapen ni har i Sverige, speciellt pa sommaren, verkar vara helt underbar och det ar en fin "tradition" att halla hart i.
Så bra skrivet, precis så är det, man hör inte hemma någonstans "på riktigt". Och samtidigt känner jag att vi har två "hemma". Svårt att förklara och som du säger, det är nog bara när man bott utomlands en längre tid man kan förstå. Jag gillar ditt ord "mellanförskap". Det lånar jag!!
Kramar!
Hej Lotta!
Tack för en fin och väldigt inspirerande blogg! Har bott i USA sedan 2005. Där vi bor, i Louisville, KY finns inga andra svenskar. Mina killar är mer eller mindre amerikaniserade trots att jag gör vad jag kan för att hålla traditionernerna vid liv. De var bara 3.5 respekt 6 när vi flyttade hit. De är precis som dina barn väldigt aktiva i sport, den yngsta (14) i club soccer och den äldsta (16) som kicker i sitt high school football team. Tyvärr har livet tagit en väldigt och oväntad vändning det senaste året då deras (svenska) pappa har träffat en annan och lämnat familjen. Har inte haft ekonomisk möjlighet att resa "hem" på nästan 3 år nu och skulle väldigt gärna komma i kontakt med en grupp av utlands svenskar via Fb eller annat vis, då familjen känns väldigt långt bort just nu. Tacksam för alla tips. Är för evight tacksam för den förmån mina barn får genom att ta del av två världar!
Hej, läser din blogg sedan lång tid tillbaka o tycker det är jätte kul att följa dig o din familj. Jag bodde utomlands under några år 1971- 1976 och det har präglat mig för all framtid. Vi som har varit med om det har fått positiva erfarenheter för livet. Kram/Inger
Mellanförskap, vilket himla bra ord!
Beskriver precis hur det känns att inte riktigt vara "hemma" varken i Sverige eller i landet där man bor.
Kram från Sara i Dubai
Hej, såg också din kommentar på smul. Känner igen det så väl. Jag har bott i Israel i nästan tio år och nu ska vi flytta vidare till USA. Funderar om jag kommer att känna mig ännu mer mittemellan, ska jag behöva sakna Israel och ha dåligt samvete för att jag flyttar iväg barnen från farföräldrarna också!? Kanske kommer det att vara lättare för mig eftersom jag redan har "mellanförskapet" (bra ord) men hur ska det gå för resten av familjen som aldrig bott någon annanstans? Och hur tusan gör man med semestrarna???
Oj vad bra du satte ord pa det där! Efter nästan halva livet (!) i Tyskland efter UD-arbeite känner jag mig fortfarande kluven. Jag aker hem till Sverige och sedan aker jag hem till Tyskland! Känns a andra sidan inte som om jag skulle kunna bo i Sverige permanent mer. Da man bara är hemma pa somrar och semestrar har man ju fortfarande lite "skygglappar" pa och kann bara se det härliga med Sverige. Sedan min mamma blev sjuk och jag är hemma i Sverige oftare även pa vintern märker jag att sommarparadiset Ahus pa vintern är ganska deprimerande....Ibland bra att se det sa ocksa! Vi är väl inte heller sa "traditionella", men blev idag nästan lite sentimental da vart första barnbarn fick pa sig lussesärken...(att Ella precis fyllt ett och att det bara var jag som förstod poängen är en annan sak...)! Till syvende och sist tror jag att vi som lever lite "mittemellan" dock ska se fördelarna och uppskatta vart "mellanförskap"!
Håller med, det kan vara väldigt svårt att leva här, särskilt när man pratar med människor som inte gjort det. Hur känner era barn? De har väl bott längre i USA än Sverige nu, men samtidigt har de ju två svenska föräldrar så kan tänka mig att de är mer svenska på så vis? Intressant att diskutera!