Skriv inläggstext 

Vi var ju sa laddade. Allt var klart. Jag var luuuugn som en filbunke, hade planerat mina sista dagar innan avresa perfekt med sa lite stress som möjligt. 


Maken körde upp hundarna till sin uppfödare pa torsdagen. En 10 timmars bilresa....ganska tröttande. 

Klockan 11 pa fredagsmorgon fick jag samtalet ingen hundmamma vill ha. 

Charlotte, Ive got some really really bad news.

Wrecker ran away.....

Mitt hjärta stannade. 

Det kunde inte vara sant, inte min hund....

Brot ihop fullständigt, körde hem i raketfart, lag som en var flack pa golvet....

Maken, jag och Franca satte oss i bilen och speedade upp....vi kunde inte lata andra vara ansvariga for letandet efter var hund. 

Wrecker ar en forsiktig typ, han ar skeptisk till framförallt man han inte känner. 

Han var antagligen radd for mannen i huset...och drog, for att komma hem till oss. 

En mardrömsresan upp for oss....alla tankar, all oro, alla känslor som bubblade upp...manga som liknade de jag kanske med Enzo den dan maken ringde och sa att han somnat in...jag var i Sverige och min varld raserades....

Nar vi hade ca 40 min kvar sa ringde de och sa att Wrecker stod utanför huset men att han ryggade nar de kallade pa honom. Av radsla for att han skulle dra igen lat de honom vandra runt pa garden. Efter ca 30 min gick han in i huset...jag vill garna tro att det var for att Maverick var därinne. 

Vi kom upp kort därefter och min lycka nar jag sag min alskade hund ar obeskrivlig. 

Vande om och drog tillbaka till CT...med bada hundarna. Sa skönt. 

Nu hade vi ett annat dilemma. 

Vi skulle ju ha rest iväg pa kvällen men hade pa uppresande avbokat vara flygbiljetter och hyrbilar. 

Vad skulle vi gora nu?

Vem skulle ta hand om hundarna?

Wrecker var helt utslagen efter sitt 9 timmars aventyr



Min hjarna fungerade inte riktigt...jag var helt kanslomassigt dränerad....



De har tva betyder allt for mig....



Vi alla kramades med de bada innan vi somnade som stockar efter en av de varsta dagarna någonsin. 



Ar sa lycklig att ha dem hemma igen....

Cari

Vilken panik!
Men så skönt att det ordnade sig.
Tänk att han inte ville vara där trots att det är där han är uppfödd.
Nu önskar jag er en underbar vecka i Alperna.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress