Hyllning!

 
 
Igår förlorade världen ännu en legend.
 
Fantastiska Prince.
 
Alldeles för tidigt.
 
Jag ska erkänna att jag lite glömt hans musik..idag blev det Prince medley hela morgonen och SATAN vad med minnen man har till hans musik. Vilken artist han var, vilket musikaliskt geni och vilken grym musik han har bjudit oss på. Skandal att jag nästan "glömt"...
 
En sak som slog mig och maken är att istället för att sörja så HYLLAR världen honom. Det är liksom lite party över alla tributes på sociala medier och i media.
 
Precis vad han skulle ha velat tror jag.
 
 
 
Han var en renlevnad människa av rang, höga krav på sig själv och andra i hans omgivning.
 
Han var Prince.
 
The one and only.
 
Nu återstår faktiskt inte många av de där stora.
 
MJ, Whitney, Bowie...de försvinner en efter en...de där som inte går att ersätta, de som är och förblir legender.
 
Madonna, the Queen of pop...hon är liksom ensam kvar snart...
 
Dagens artister kommer aldrig komma upp i samma status som de jag nämnde ovan.
 
NASA kommer nog inte hylla varken Taylor S eller Bieber, Beyonce eller JayZ när de trillar av pinn...
 
Det gjorde de igår med Prince...en purple galax eller vad det nu var....wow säger jag..wow.
 
 
 
 
 
 

8 mars...en vanlig tisdag i min bok.

 
Internationella kvinnodagen.
 
Behövs den?
 
Tror inte att det blir ett dugg mer jämställt bara för att vi har den.
 
Alla dagar är våra om vi bestämmer oss för att de är det. Vi måste ta av oss offerkoftan.
 
Vad som skulle hjälpa i kampen om ett mer jämställt samhälle skulle enligt mig vara om kvinnor började stötta varandra lite mer. Vi är mästare på att skälpa snarare än att hjälpa varandra.

 
Vi är grymma på så många sätt.
 
Män är grymma på många sätt.
 
 
Jag tycker inte det är helt galet att ha rosa kläder på varken tjejer eller killar, jag tycker att superhjältar kan vara super oavsett kön, jag vill att mina barn bejakar alla sina sidor oavsett om de är "typiskt tjejiga eller killiga".
 
Där vi bor är det lite 50-tal fortfarande, då blir det viktigt att vi som föräldrar visar våra kids att så måste det inte vara det är inget som är skrivet i sten. Visa dem att alla är lika värda oavsett kön, hudfärg, religion och nationalitet.
 
 
Feminist javisst om det handlar om att se till att vi alla har samma värde och villkor. 
 
 
 

Mitt liv...

 
 
 
 
 

Idag började jag tänka på alla gånger jag hört att det måste vara jobbigt att vara utanför arbetslivet, att det måste vara långtråkigt och icke utvecklande för mig som person.
 
Samtidigt får man ofta kommenater från samma personer om hur oförskämt lyxigt liv man lever, hur enkelt det är att hålla sig i form, hinna med allt och hur skoj det måste vara.
 
Lite tvetydigt det där.
 
Är det lyxigt eller ett fängelse?
 
Jag ser det så här - alla är ju olika så nu får ni inte slå bakut och skrika att det där inte gäller alla, det fattar jag också - allas liv, oavsett vem vi är, blir vad vi gör det till.
 
Att som jag trivas med att inte arbeta på det traditionella sättet kan verka provocerande för många. Men till saken hör att jag har aldrig jobbat traditionellt.
 
Jag har sedan jag var 16 år jobbat alla lov med allt från att tvätta sjukhussängar till att stryka provkollektioner, när jag pluggade försörjde jag mig genom extraarbeten främst inom restaurang och catering, när jag var klar och fick ett fast jobb fortsatte jag jobba extra på minst ett ställe. När jag fick Filip var jag hemma men jag blev gravid efter knappa 4 månader så det blev ganska bra, när Tom var 6 månader började jag jobba 2 dagar i veckan på en klocktillverkare, den tjänsten blev senare halvtid och sen öppnade jag min catering som ju var ett heltidsjobb minst sagt men jag fortsatte att jobba halvtiden på klockstället. Att vara egen är 24/7 och jag drev min lilla Kalas verksamhet i 5 år. Jag gjorde mitt sista stora cateringjobb tre veckor innan vi flyttade hit.
 
Under alla dessa år med catering pajade jag min rygg...min sköldkörtel hade svårt att sköta sig pga bristen på rutiner och tider. Vi kom hit och jag FICK inte jobba under de första två åren. Passade bra när man som jag fick huvudansvaret för att anpassa in vår familj i ett nytt land, nytt språk och nya sociala grupper. Men det passade även bra för min kropp. Den var ganska slutkörd och det blev en välbehövlig vila..framförallt för ryggen.
 
När vi fick Green Card fick jag arbetstillstånd...men då kände vi att det här funkar så nedrans bra för oss så vi körde vidare. Vill jag en dag dra igång någon business eller hitta ett jobb..ja då hittar jag ett och så funkar det.
 
Men just nu älskar jag vårt liv och min vardag. Jag mår fysiskt och psykiskt bra av det här livet..
 
Inte så svårt för henne att säga tänker kanske någon nu.
 
Nä inte ett dugg. Men vet ni, alla de som tycker att mitt liv är en uppoffring, ett fängelse och helt ickeutvecklande de borde ju tycka att jag är helt rubbad som kan gilla det.
 
Jag tror att det egentligen är så här.
 
Traditionellt sett är ett 9-5 jobb mån-fre det mest bekräftande vi människor kan ha. Vi är behövda, vi är relativt oberoende, vi kan något och vi utvecklas. 
 
Hur kan då jag känna mig bekräftad och behövd samt känna att jag utvecklas varje dag?
 
För att jag har rutiner och "min grej".
 
Jag vaknar inte på morgonen och tänker, jaha, ännu en "fri" dag, undrar vad jag ska göra nu...
 
Jag har rutiner - benhårda rutiner. Precis som alla som jobbar har jag ett schema, ganska lika från dag till dag.
 
Träningen (och till viss mån även bloggen) är som mitt jobb, där utvecklas och utmanas jag varje dag. Det är nog det som är min huvudsakliga morot till att träna (och kanske även att blogga...).

Ja jag är beroende av makens inkomst, det kommer vi ju inte ifrån men det där kan man lösa på många sätt, vi kör på vårt. Hans inkomst är iofs hans men utan mig skulle han inte ha den så den är i praktiken vår - han är toknoga med detta, för honom är det en självklarhet. Vi har sedan vi flyttade ihop för en miljon år sedan haft delad ekonomi, även detta har varit en självklarhet för oss.
 
Om man som jag är hemmamamma/housewife om ni så vill, är det viktigt att hitta just det som utvecklar och utmanar, vad det än må vara. Att ha något eget att fokusera på. Inte bara vara den som roddar familjens aktiviteter och matinköp.
 
Att ha en egen zon. Sen om det är bokklubbar, PTA, tennis, voluntärarbete, kulturella djupgrävningar, trädgård ja you name it, det spelar ingen roll. Man måste bara ha NÅGOT.
 
Just nu är det crossfit för min del och den världen är ofta väldigt uppslukande i början har jag förstått, jag är medveten om den här förälskelsefasen inte vara för evigt...men jag vet att jag kommer hitta något annat att bli nykär i då. Inte att jag kommer lämna CF men något annat kommer få ta huvudfokus ett tag.
 
Jag vet att det är RÅLYXIGT att kunna spana runt och "hitta" sin grej på det här sättet. Det är russinen i min kaka (kakan jag bakat i hela mitt liv). Jag är medveten om det. Jag har tillsammans med maken jobbat svinigt hårt att komma hit.
 
Det är så långt ifrån ett fängelse eller en uppoffring man kan komma.
 
 
Det är en fantastisk möjlighet och det är med den djupaste tacksamhet jag lever den till 100%.
 
 ♥
 
Känner att jag vill lägga till en sak som jag svarat många av de kommentarerna som jag fått.
 
Jag tror inte att det alltid är avundsjuka som talar, lika ofta tror jag att det är oförmågan att se utanför inlärda mönster. Allt förändras, familjeliv, jobblösningar och världen. Man måste bara våga se utanför det traditionella.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
funderingar - hemmafru - livet