Dagarna går...

 
 
När Maken ringde och meddelade vad som hänt med Enzo var jag på väg till gymmet med min fina systerdotter.
 
Efter en timmes gråtande och försök att få grepp på att det som hänt faktiskt var sant. Att dagen jag fruktat så länge var här... Då kändes det mer nödvändigt än någonsin att åka till gymmet.
 
Endorfiner är min drog. Jag hade kunnat lyfta ett berg, springa ett maraton och göra 2000 pull-ups...alla mina känslor stod ivägen för smärta.
 
Gulliga systerdottern var mitt stöd bland vikter och löpband när jag helt plötsligt brast ut i gråt..mitt bland alla människor...tack L...betydde massor att jag kunde vara med dig.
 
 
Sen åkte jag in till min bästa affär...Marzio...där försökte jag shoppa mig ur alla känslor...två par stövlar.
 
Sen åkte jag ut till Saltis och samlade mina älskade kids, det var dags att berätta...ingen lätt stund. Många tårar.
 
Middag där vi alla tillsammans med svärisarna och mamma berättade våra bästa Enzo-minnen och planerade för vår nya valp. Måste leda in tankarna på något roligare än sorgen.
 
Mera träning i tisdags, vad skulle jag göra utan min träning...
 
 
 
Sen blev det Stockholm New utställning på Thielska med en kompis. Vi jobbade ihop på tidningen och sen på ytterligare två arbetsplatser, gör mitt bästa för att få över honom till NYC..vem vet..kanske lyckas jag inom kort.
 
En jättefin utställning, så cool presentation av de magiska fotografier som mästerfotograferna skapat för en av Sveriges snyggaste publikationer någonsin. Så stolt att jag fick vara en del av den i några år.
 
 Middag, film och smågodis hos syrran - mysigt.
 
Idag körde jag och systerdottern gympass no.3. Så kul att ha någon att träna med..framförallt när man ser henne göra såna framsteg. Från "jag dör", "det går inte", "alltså näe, det kommer aldrig att funka" till att hon faktiskt gör det, utan att dö och det funkar!! Stolt över dig L.
 
 
Jag försöker hitta tillbaka från kanelbullar, bröd och glass bonanza till juicer och lite mer hälsosamt leverne (oh well, lite snarr slinker ner då och då...)
 
Eftersom solen var framme idag så njöt jag lunch på Barracuda..
 
 
 Leverpastejsmacka på valnötsbröd..hur gott?
 
 

Njöt av sommarprat och sol i två timmar...mmmmm
 
 
Jag är inte riktigt upplagd för så mycket socialt babbel och bubbel mer än med familjen...är mer än gärna själv, ensam med mina tankar och minnen..just nu. Snart är jag tillbaka igen.
 
Molnen rullade in...
 
 
 
Och inom några timmar kom regnet..
 
(och en jäkligt trist kommentar här på bloggen som fick mig att bli helt mållös...)
 
Jag packar...det är nära nu...imorgon finns ingen tid. Då är det Grönan som gäller.
 
Men först en sista löprunda i min skog..älskade skog.
 
Hoppas ni har sol och semesterlunk där ni är.
 
 
 
 

Kärlek...

 
 
 
Underbara ni.
 
Vilka fantastiska kommentarer ni har lämnat här, på FB och Instagram.
 
Tror inte ni förstår hur mycket det betyder för mig att ni stöttar och skickar kramar. Bloggkärlek på hög nivå.
 
TACK mitt allra varmaste TACK.
 
Sen måste jag säga att jag blir rörd att så många av er skriver att ni via bloggen har lärt känna vår fina Enzo, att ni förstått hur viktig han har varit för oss i vår familj.  För så är det verkligen. Jag är glad att jag lyckats förmedla detta.
 
Jag läser era varma ord om och om igen och är så tacksam att jag bloggar..
 
 
 
Sorgen finns självklart kvar men jag försöker att fokusera på alla roliga minnen med Enzo.
 
Som den gången han på 2 sekunder lyckades kravla sig ur hagen vi byggt åt honom när han skulle vara ute som 9 veckors valp.
 
Eller när han åt upp en nylonstrumpa som slutade i ett besök hos veterinären som gav oss lavemang som vi trodde skulle "verka" i 10 min...försökte få honom att "hålla sig"...det gick sådär...en låååååååång strumpa kom tillsist ut..
 
Eller när han fick sk Labbefnatt och for runt som en virvelvind på tomten..
 
Eller när han såg sina gudtassar (aka gudföräldrar, japp han hade såna) på en strand på Sandhamn och hoppade i från båten och simmade in...typ 100 meter...
 
Eller när han låg i solen och njöt på vår uteplats..gärna brevid mamma som satt och läste.
 
Eller alla dessa timslånga promenader han och jag tog med barnvagnen i Altorpskogen..
 
Eller...
 
Jag kan hålla på i evigheter..att minnas min fina fina valp.
 
 
Imorgon ska jag blogga om annat än sorg..men han är värd en dag till...minst.
 
 
 
 
 

R.I.P Enzo min fina valp...

 
 
Min fina hund somnade in i natt.
 
Hemma efter en härlig dag med lek och bad med husse.
 
Min värld har rasat samman, jag gråter ohämmat, ler åt underbara minnen, tröstar mina barn och försöker tänka klart. Det är inte lätt.
 
 
 
Han har varit min bästa vän, kompis i vardagen, träningspolare och en trygghet de senaste 13 åren.
 
Han var världens finaste och snällaste hund, som alla älskade, till och med hundrädda.
 
Han har levt ett fantastiskt liv med massor av bad, snö, lek, sällskap, motion, kärlek och trygghet.
 
Han var lyllig och pigg de sista två veckorna som han var hemma med Maken och bästa mäklaren som såg till att han fick komma ut på dagarna (tack V, så otroligt tacksam för din hjälp).
 
Lycklig tror jag att han var när han somnade också, han var klar med livet här på jorden, dags att vandra vidare till en plats där han kan vaka över oss alla på samma gång oavsett var vi befinner oss.
 
 
 
 
Min fina valp, som jag kommer sakna dig.
 
Varje morgon kommer det hugga i bröstet när jag går ner för trappan och du inte ligger där och snusar.
 
Varje morgon kommer jag leta efter dig för att ta vår promenix.
 
Varje dag kommer jag tänka "oj, måste hem och släppa ut Enzo"..för att sen komma ihåg att jag inte längre behöver det.
 
Varje helg kommer jag och maken säga "ska vi gå med Enzo" när vi vaknar...det lär dröja innan vi ändrar den vanan till "ska vi ta en promis".
 
 
 
Du har varit en viktig del av vår familj och tomrummet som nu finns kommer att bli tufft att fylla.
 
Vi har sedan länge bestämt att vi ska köpa en ny hund.
 
Nu ska vi hem och leta upp en bra uppfödare.
 
Men ingen hund i hela världen kommer att kunna mäta sig med Enzo.
 
Sorgen jag känner är bottenlös. Tårarna flödar och inget känns längre vidare viktigt.
 
Jag vill bara åka hem.
 
Hem till maken.
 
Hem till mitt hem.
 
Det hem som är just hem pga att det är där Enzo bor.
 
Han bor fortfarande där...i väggarna och rummen.
 
Han kommer aldrig någonsin bli bortglömd.
 
 
 
 
Enzo jag älskar dig.